För ett samhälle utan rörelsehinder Delaktighet - Handlingskraft - Rörelsefrihet Norrköpingsavdelningen |
|
"Jag rullar fram" HHur känns det egentligen att sitta i rullstol?
Detta är något som Anna och jag fick chansen att
testa torsdagen den 11/11 under två timmar.
Lite ovant satte jag mig i rullstolen och
hoppades att jag inte skulle se alltför felplacerad ut! Jag kände mig som sagt väldigt liten och hjälplös, där jag satt i min rullstol och inte nådde någonting alls. Vågade inte be någon mer kund om hjälp så jag bad i stället en som arbetade där att ta ner lite servetter åt mig. Den unga killen behandlade mig som vilken annan kund som helst och det kändes bra. Som vi alla vet kan det ibland vara ett ganska högt tempo i mataffärer och det var det även i denna. Överallt stressade människor småspringande fram mellan de trånga gångarna. För mig gick det emellertid inte lika fort! Trots mitt låga tempo höll jag ändå på att köra över en kvinna, men hon väjde dock i sista minuten smidigt förbi mig. Jag bad såklart hastigt om ursäkt, men hon försäkrade att det absolut var hennes fel, log milt mot mig och stressade vidare. Väl framme vid kassan lade jag själv upp mina varor, som jag tvingats ha i knäet, på rullbandet. Jag fäste blicken på den medelålders kassören, och försökte verkligen få ögonkontakt med honom, men han ignorerade mig totalt. Han tittade dock på Anna som stod lite bakom mig och sade hej enbart till henne! Jag kände mig fullständigt osynlig där jag satt, pengarna som jag betalade med verkade dock vara synliga för dem tog han snabbt emot! Det blev lite växelpengar tillbaka som han slarvigt räckte över till mig, utan att så mycket som ge mig en endaste liten blick och vände sig sedan till nästa kund. Jag var och är fortfarande mållös! Hur kan man behandla människor så fullständigt olika? Bara för att man sitter i rullstol behöver det ju inte betyda att man är mindre vetande! Efter den lilla rundturen inne på Ica tog vi sedan itu med resten av stans alla affärer. Följande resultat kom vi fram till: Provhyttema i de flesta klädaffärerna var för små, jag kom knappt in med rullstolen, men all personal var väldigt trevlig! Ingen ignorerade mig eller behandlade mig annorlunda. Jag försökte dock provocera fram en reaktion genom att handla kondomer, men kassörskan rörde inte en min! Helt plötsligt var alla mina pengar slut och vi blev tvungna att bege oss till en bankomat. Problemet var dock att hitta en automat som var handikappanpassad! Min vanliga vid hörsalsparken fungerade absolut inte. Jag kunde inte ens komma fram till den på grund av en uppförsbacke! Vi fick därför testa oss fram efter en lämplig automat och det tog en bra stund kan jag försäkra! De flesta automaterna var för höga så att jag inte kunde se vilka knappar som jag skulle trycka på och att stoppa in bankomatkortet själv verkade vara en omöjlighet. Till slut fick jag dock ut lite pengar från SE-bankens nya automat på Drottninggatan. Kullerstenar borde inte få finnas! Denna insikt kom jag fram till efter att ha tillbringat två timmar i den skakiga rullstolen. Jag kände varenda liten kullersten i hela kroppen! Som om detta inte vore nog irriterande i sig så gjorde även dessa små fulingar det betydligt besvärligare för mig att ta mig fram. Flera gånger blev Anna tvungen att rycka in och hjälpa mig. Det var även svårt att inte röra på benen reflexmässigt när det skumpade som värst. Jag gjorde det rejält en gång, men det såg förhoppningsvis bara Anna!
Rullstolens dragningskraft är enorm! Aldrig förr
har jag känt mig så utsatt och uttittad som när jag satt i
rullstolen! Det flesta vuxna tittade någon sekund för länge på
mig eller annars tittade de inte alls. Barnen stirrade dock mer
öppet på mig eller snarare på min supercoola rullstol! Flera av
dem kastade så avundsjuka blickar att jag nästan övervägde att
ta upp dem i mitt knä och bjuda dem på en liten åktur. En person
som dock inte blev lika glad över att se mig i en rullstol var
min faster! Hon såg faktiskt riktigt skräckslagen ut när hon kom
utrusande från en affär och fram till Anna och mig. Jag försökte
naturligtvis lugna henne så fort som möjligt, men hon var nog
chockad ett bra tag efteråt för hon ringde även på kvällen för
att ytterligare en gång försäkra sig om att allt var bra med
mig. Efter 2 timmar fick jag äntligen stiga ur rullstolen. Mina ben var dock så kalla och stela av allt sittande att det då var svårt att gå i stället! Vi fick även en trevlig liten pratstund med Emma och hennes assistent som verkade uppriktigt nyfikna på vad vi hade upplevt. Slutligen skulle jag bara vilja påpeka att dagens människor väldigt gärna vill tro att vi lever i ett vidsynt samhälle, där alla människor är lika mycket värda och att alla respekterar varandra, tyvärr stämmer inte denna saga med verkligheten! I rullstolen och vid pennan - Ida Svensson, Assistent - Anna Dehlbom, Hagagymnasiet NSSP3
|