För ett samhälle utan rörelsehinder
Delaktighet - Handlingskraft - Rörelsefrihet
Norrköpingsavdelningen
 

StartsidanAktiviteterAktuelltBli medlem-läs om fördelarnaDHR>Inriktning och målDHR:s Prislista

Film i SjöstuganHjälpmedelKalenderKontakterMedlemsbilderMedlemsbladSjöstugan

"Jag rullar fram"

HHur känns det egentligen att sitta i rullstol?

Detta är något som Anna och jag fick chansen att testa torsdagen den 11/11 under två timmar.
Vi lånade en rullstol av Emma Johansson som sitter i styrelsen i DHR, De Handikappades Riksförbund,
i Norrköping och som själv är rullstolsburen.
Eftersom Emma och jag är ungefär lika stora,så bestämde vi oss för att det var jag,
som skulle få sitta i rullstolen.
Anna fick rollen som assistent, och detta försökte jag senare verkligen utnyttja maximalt!

Lite ovant satte jag mig i rullstolen och hoppades att jag inte skulle se alltför felplacerad ut!
Direkt uppstod ett litet problem: var skulle jag ha min väska?
Vi löste det dock ganska snabbt genom att låsa in den i ett skåp vid Ica spiralen.
Anna föreslog sedan, förståndig som hon är, att vi kanske skulle köra runt lite först och se hur rullstolen och jag fungerade ihop. Jag var dock redan på väg in i Ica-affären, ivrig att äntligen få börja vår undersökning! Rullstolen var för övrigt förvånansvärt lätt att köra. Jag hade inga som helst problem med att vare sig stanna eller svänga. Väl inne i affären kändes hyllorna väldigt höga och det verkade totalt omöjligt för mig att nå någonting överhuvudtaget! Därför bad jag en annan kund, en äldre kvinna, att ta ner en saftflaska åt mig. Detta gjorde hon mycket vänligt, lite för vänligt för min smak! Hon gav mig nämligen inte bara saftflaskan utan passade även på att nypa mig i kinden och talade om hur roligt hon tyckte det var att kunna hjälpa mig. Jag blev helt ställd och fick inte fram ett ord, utan log bara lite artigt till svar och rullade snabbt därifrån för att leta upp Anna som stått en bit ifrån och iakttagit händelseförloppet. Att bli behandlad på det där sättet kändes verkligen förnedrande! Varför var det så roligt att kunna hjälpa just mig och var hon verkligen tvungen att nypa mig i kinden, som man gör på småbarn? Det enda som jag nu i efterhand kan komma på som hade varit värre hade varit om hon även klappat mig på huvudet, då hade förnedringen varit fullbordad!

Jag kände mig som sagt väldigt liten och hjälplös, där jag satt i min rullstol och inte nådde någonting alls. Vågade inte be någon mer kund om hjälp så jag bad i stället en som arbetade där att ta ner lite servetter åt mig. Den unga killen behandlade mig som vilken annan kund som helst och det kändes bra. Som vi alla vet kan det ibland vara ett ganska högt tempo i mataffärer och det var det även i denna. Överallt stressade människor småspringande fram mellan de trånga gångarna. För mig gick det emellertid inte lika fort! Trots mitt låga tempo höll jag ändå på att köra över en kvinna, men hon väjde dock i sista minuten smidigt förbi mig. Jag bad såklart hastigt om ursäkt, men hon försäkrade att det absolut var hennes fel, log milt mot mig och stressade vidare.

Väl framme vid kassan lade jag själv upp mina varor, som jag tvingats ha i knäet, på rullbandet. Jag fäste blicken på den medelålders kassören, och försökte verkligen få ögonkontakt med honom, men han ignorerade mig totalt. Han tittade dock på Anna som stod lite bakom mig och sade hej enbart till henne! Jag kände mig fullständigt osynlig där jag satt, pengarna som jag betalade med verkade dock vara synliga för dem tog han snabbt emot! Det blev lite växelpengar tillbaka som han slarvigt räckte över till mig, utan att så mycket som ge mig en endaste liten blick och vände sig sedan till nästa kund. Jag var och är fortfarande mållös! Hur kan man behandla människor så fullständigt olika? Bara för att man sitter i rullstol behöver det ju inte betyda att man är mindre vetande!

Efter den lilla rundturen inne på Ica tog vi sedan itu med resten av stans alla affärer. Följande resultat kom vi fram till: Provhyttema i de flesta klädaffärerna var för små, jag kom knappt in med rullstolen, men all personal var väldigt trevlig! Ingen ignorerade mig eller behandlade mig annorlunda. Jag försökte dock provocera fram en reaktion genom att handla kondomer, men kassörskan rörde inte en min!

Helt plötsligt var alla mina pengar slut och vi blev tvungna att bege oss till en bankomat. Problemet var dock att hitta en automat som var handikappanpassad! Min vanliga vid hörsalsparken fungerade absolut inte. Jag kunde inte ens komma fram till den på grund av en uppförsbacke! Vi fick därför testa oss fram efter en lämplig automat och det tog en bra stund kan jag försäkra! De flesta automaterna var för höga så att jag inte kunde se vilka knappar som jag skulle trycka på och att stoppa in bankomatkortet själv verkade vara en omöjlighet. Till slut fick jag dock ut lite pengar från SE-bankens nya automat på Drottninggatan. Kullerstenar borde inte få finnas! Denna insikt kom jag fram till efter att ha tillbringat två timmar i den skakiga rullstolen. Jag kände varenda liten kullersten i hela kroppen! Som om detta inte vore nog irriterande i sig så gjorde även dessa små fulingar det betydligt besvärligare för mig att ta mig fram. Flera gånger blev Anna tvungen att rycka in och hjälpa mig. Det var även svårt att inte röra på benen reflexmässigt när det skumpade som värst. Jag gjorde det rejält en gång, men det såg förhoppningsvis bara Anna!

Rullstolens dragningskraft är enorm! Aldrig förr har jag känt mig så utsatt och uttittad som när jag satt i rullstolen! Det flesta vuxna tittade någon sekund för länge på mig eller annars tittade de inte alls. Barnen stirrade dock mer öppet på mig eller snarare på min supercoola rullstol! Flera av dem kastade så avundsjuka blickar att jag nästan övervägde att ta upp dem i mitt knä och bjuda dem på en liten åktur. En person som dock inte blev lika glad över att se mig i en rullstol var min faster! Hon såg faktiskt riktigt skräckslagen ut när hon kom utrusande från en affär och fram till Anna och mig. Jag försökte naturligtvis lugna henne så fort som möjligt, men hon var nog chockad ett bra tag efteråt för hon ringde även på kvällen för att ytterligare en gång försäkra sig om att allt var bra med mig.
Att åka buss och spårvagn är inte lika lätt som man tror, i alla fall inte om man sitter i rullstol! Detta fick Anna och jag känna på när vi tänkte testa kollektivtrafiken genom att ta oss en snabb liten tur från Söder Tull till Resecentrum med treans spårvagn. För att försvåra situationen och framförallt göra den mer intressant höll Anna sig i bakgrunden och iakttog mitt omhändertagande eller snarare bristen på det! Ganska snart insåg jag att jag inte själv skulle klara av att komma på spårvagnen på grund av ett irriterande och ytterst onödigt mellanrum på ca 10 cm! Jag rullade därför fram till framdörren och bad chauffören om hjälp. Han mumlade något obestämt om att jag skulle gå på där bak och viftade lite nonchalant med ena handen. Därifrån fanns det alltså ingen hjälp att få! överallt rusade människor hit och dit och jag kände mig verkligen i vägen där jag satt, men det fanns absolut ingenstans att ta vägen. Denna känsla förstärktes ytterligare genom att människor bokstavligen hoppade över mig! Efter ett flertal försök och en hel del svordomar, gav jag upp mina tappra försök att ta mig på spårvagnen. Lite villrådigt tittade jag mig sedan omkring och insåg till min förfäran att alla andra redan hade stigit på. Min första tanke var: Men hjälp, tänker spårvagnen åka utan mig nu! Jag fick som tur var aldrig reda på det för en trevlig ung kille hjälpte mig på, än finns det hopp för mänskligheten! Sittplats blev i alla fall inget problem för alla tanter och barnvagnar flyttade hastigt på sig när de såg mig. För att utnyttja tiden maximalt även under färden försökta jag småflörta lite med en ganska söt kille som stod upp i gången. Jag gav honom ett stort leende och han tittade lite tveksamt tillbaka på mig. Hans andra blick fastnade på rullstolen och sen var det verkligen färdig tittat åt mitt håll!

Efter 2 timmar fick jag äntligen stiga ur rullstolen. Mina ben var dock så kalla och stela av allt sittande att det då var svårt att gå i stället! Vi fick även en trevlig liten pratstund med Emma och hennes assistent som verkade uppriktigt nyfikna på vad vi hade upplevt.

Slutligen skulle jag bara vilja påpeka att dagens människor väldigt gärna vill tro att vi lever i ett vidsynt samhälle, där alla människor är lika mycket värda och att alla respekterar varandra, tyvärr stämmer inte denna saga med verkligheten!

I rullstolen och vid pennan - Ida Svensson, Assistent - Anna Dehlbom, Hagagymnasiet NSSP3