1990-talet
Under 1990-talet försämrades samhällsekonomin med åtstramningar och besparingar, som inte minst medborgare med funktionshinder fick känna av. Pressen ökade på handikapprörelsen i arbetet för ett samhälle för alla.
I september 1991 firades avdelningens 50-årsjubileum. Ordförande Kurt Bodelsson kunde hälsa drygt 100 personer välkomna till festen på Grand Hotel. I sitt inledningstal konstaterade han: ”Stora förändringar har skett för oss handikappade från 1941 till 1991. Sverige har utvecklats till ett välfärdssamhälle som gjort det möjligt att även vi kan känna vårt värde som samhällsmedborgare. Det är inte självklart att vi får behålla det vi uppnått, när landets och kommunernas ekonomi kärvar. Då skall det prioriteras och omfördelas.”
Föreningen fick ta emot hyllningar och gåvor från organisationer inom och utom DHR. Norrköpings kommun genom socialnämndens ordförande Maj-Lis Alm skänkte en tavla med norrköpingsmotiv. Förbundets ordförande Birgitta Andersson delade ut förtjänsttecken till 10 medlemmar. Maj-Britt Andersson och Gunvor Andhäll, som varit med sedan starten 1941, presenterade en uppskattad krönika om de 50 åren. Förutom en god middag, med filé mignon black and white som huvudrätt, underhöll Kommunala Musikskolans elever med sång och musik. Yvonne Lundeqvist och Sune Peters framförde”gamla örhängen” och Bertil Olssons orkester bjöd upp till dans.
Jubileet celebrerades genom kommunens blomsterarrangemang i Hörsalsparken. Pressen var uppmärksam och Maj-Britt Andersson och Gunvor Andhäll intervjuades. Maj-Britt: ”Vi har jobbat för ett bättre samhälle under de 50 åren i vår DHR-avdelning. Inför valet talade alla politiker om vikten av att handikappade inte ställs utanför samhället. När valet är över glöms vi bort precis som alltid. Så vi måste arbeta vidare i DHR.” Gunvor: ”Vi har kämpat för förbättringarna och utan DHR:s insatser hade de handikappade inte fått ett mer tillgängligt samhälle.”
Styrelsen skrev i verksamhetsberättelsen för 1991 att medlemsutvecklingen såväl i avdelningar som i förbund gick i negativ riktning. Medelåldern ökade. Framtiden var oroande. ”Yngre handikappade uppfattar det vi kämpat för som något självklart.”
Den 3 februari 1990 bildades formellt DHR-Ung Norrköpingsklubben med Robert Ekström som ordförande. Klubben kunde samma år glädja sig åt ett stipendium på 15 000 kr från Gustavianska Stiftelsen. Ungdomsverksamheten fortsatte som tidigare men upphörde före 1990-talets slut.
Den 1 januari 1995 bytte Norrköpingsavdelningen adress. Flytten till Gymnastikgatan 10 i Norrköping hade föregåtts av mycket arbete med att finna lämpliga lokaler. Från början var inriktningen att flytta med de andra handikappföreningarna från Trädgårdsgatan 47 till Sandbyhov, tidigare långvårdsklinik, där det fanns tomma lokaler. DHR liksom SRF (Synskadades Riksförbund) ingick inte under HSO-paraplyet (Handikappförbundens Samarbetsorgan), tidigare HCK, och hade problem att i konkurrens med så många föreningar få en lämplig lokal på ca 45 m2. Det var även svårt att få ett klart besked från kommunen om hyreskostnaden. Kommunalrådet Sven Brus (kd) skrev: ”Från kommunledningens sida är vi beredda att underlätta flyttningen genom ett bidrag på i vart fall en del av denna merkostnad under första året.”(Valutgången 1994 ledde till regimskifte och socialdemokratisk ledning i Norrköping.)
En eventuell flyttning till Sandbyhov diskuterades på medlems- och styrelsemöten. Det visade sig att DHR-medlemmarna inte var helt positiva till tanken. Äldre medlemmar tyckte att det var för långt dit medan yngre ville ha ett centralt liggande kontor. Och de var även emot en befarad institutionsstämpel på verksamheten och medlemmarna. Man ville blanda sig med det övriga samhället. Ordförande Kerstin Sköld fick meddela att DHR:s styrelse beslutat att inte följa med flytten till Sandbyhov utan att söka efter andra lokaler. Efter att ha tittat på 14 stycken, som tyvärr var för stora, för dyra eller för otillgängliga, bestämde man sig för Gymnastikgatan 10. Förutom bra expeditionslokal, tillgänglig entré, och handikapptoalett fanns möjlighet att utan kostnad använda den närliggande samlingslokalen för medlemsmöten. Årshyran var dessutom ca 20 000 kr billigare än tidigare.
Kanslisten Tomas Westin lämnade sin tjänst 1990 och efterträddes av Monica Svensson på deltid. Även Monica var väl insatt i verksamheten genom styrelseuppdrag och som föreningens representant i flera arbetsgrupper, bland annat i Gatukontorets samarbetsgrupp för yttre miljöns tillgänglighet.
Arbetet med att förbättra den fysiska tillgängligheten fortsatte.
Handikapprörelsen i Norrköping ville ha en skärpning av Plan- och bygglagen för ökad tillgänglighet. Det väckte därför upprördhet då kommunfullmäktige 1990 fällde kommunstyrelsens förslag, att hiss skulle installeras i traditionella flerbostadshus i två plan. Organisationerna vägrade acceptera påståendet att förbättrad tillgänglighet för människor med funktionshinder ökade boendekostnaderna för övriga hyresgäster. De höga hyreskostnaderna berodde på helt andra orsaker. DHR-avdelningen framhöll i skrivelse till samtliga kommundelsnämnder vikten av att fler anpassade bostäder för handikappade planerades vid nybyggnation och att ett segregerat boende skulle undvikas.
Föreningen protesterade mot den flyttkarusell som pågick av kommunala organ. Destination Norrköping och Konsument Norrköping hade blivit otillgängliga för rullstolsburna besökare. Efter flyttningen av socialnämnden och kommundelsnämnden Centrum blev det svårare att ta sig dit. Entréer var inte tillgängliga, hissar för trånga och handikapptoaletter saknades. Kommunen lovade att åtgärda brister.
199l hade DHR framfört önskemål till Gatunämnden om skyltning med handikappsymbol vid vägar, där man närmar sig handikappanpassade toaletter mm. Det kom ett positivt svar men såväl trafiksäkerhetsverket som senare regeringen var negativa. Först 1993 ordnade tekniska nämnden att två vägskyltar sattes upp utmed E4 vid Turistia i Norrköping. Det var vanligt i Tyskland men i Sverige var Norrköping enda kommunen med sådan skyltning. Pressen skrev: ”Tre års kamp är slut. DHR får toaskyltar”.
Föreningen skrev 1994 till kommunstyrelsen om detaljplanen för kvarteret Lasarettet 3 och 7 inom Såpkullen. F d infektionsklinikens byggnader skulle byggas om till bostäder eller ersättas av ny byggnation i två våningar. DHR ville ändra detaljplanen så att en viss del av nybyggnationen skulle vara lägenheter i markplan. Stadsbyggnadsenheten svarade att ändring skulle ske så att bottenvåningen skulle användas till genomgående lägenheter i ett plan med god tillgänglighet.
1993 beslöt kommunfullmäktige om ”Upprustning av Norrköpings centrum – Det stora lyftet”. Centrum skulle bli norrköpingsbornas ”vardagsrum”. Det beräknades kosta 50 miljoner. Handikapporganisationerna, som inte hade fått yttra sig, skrev till tekniska kontoret och agerade kraftigt på andra sätt mot den försämrade tillgängligheten för personer med funktionshinder. På Drottninggatan skulle bara spårvagnar få gå. Bussar och övrig fordonstrafik hänvisades till Gamla Rådstugugatan och andra sidogator. Avgaser och buller ökade där och föranledde protester med namninsamlingar från allmänheten. När så felaktig polsk gatsten placerades på gatorna var måttet rågat. Att med rullstol, rollator eller högklackade skor ta sig fram på det ojämna underlaget var oacceptabelt. Stenarna blev ändå kvar med undantag för att de byttes ut mot mindre gatsten med slätare yta vid en del ”övergångsställen”. I slutet av 1995 flyttades busstrafiken, som gick på norra delen av Drottninggatan, på grund av buller och att intill liggande hus skadades av vibrationer samt att det blev oljespill och däckmärken på stenläggningen. Förare hade därtill fått ont i ryggen av stötarna från gatstenen.
När kommunen lät lägga tjockt grus på gångvägarna i Hörsalsparken hösten 1994 protesterade DHR mot försämrad framkomlighet för personer med rullstolar, rollatorer etc. Ett år senare ersattes gruset med tunnare sandlager.
Arbetsmarknadssituationen var fortfarande ett stort problem. Arbetslösheten utgjorde 60 % för rörelsehindrade i ett samhälle, där redan 2 % ansågs oacceptabelt för övriga medborgare. I takt med den ökade arbetslösheten försämrades möjligheterna till arbete.
För att skapa arbetstillfällen för arbetslösa byggnadsarbetare och andra startades ett ALU-projekt 1995 för inventering av offentliga byggnader i Norrköping ur rörelsehinderperspektiv, ”Ett samhälle för alla”. Både kommunen och privata fastighetsägare skulle ha nytta av detta t ex i samband med ombyggnader. För DHR lät det hoppingivande men arbetsresultatet hamnade – inte i papperskorgen – men väl i stadsarkivet.
Handikapporganisationernas möjligheter att på ett tidigt stadium påverka byggnadsplaner genom ritningsgranskning försvann den 1 juli 1995. Byggherren skulle själv ansvara för att det byggdes tillgängligt.
Under några år arbetade Folke Ericson och Iréne Holmén, distriktets byggnadsgrupp, aktivt genom att med ledning av DHR:s måttkrav för tillgänglighet lämna råd till olika byggherrar. Några kontakter gällde ombyggnaden av Lennings sjukhem, S:t Olai kyrka, restaurang Gull-Olles uteservering, Resecentrum, tillgängliga bankomater och cash-automater. Synpunkter lämnades också på tillgängligheten vid Söder Tulls nya bussterminal.
Det kom ett brev 1998 till hushållen om papperssortering och hänvisning till uppsamlingsställen, omöjliga att nå för många rörelsehindrade. Det föranledde styrelsen att göra ett debattinlägg i pressen. 1999 skrev styrelsen till kultur- och fritidsnämnden angående behov av ett tillgängligare Konstmuseum. Det saknades parkeringsplats för rörelsehindrade i närheten av entrén och trottoarkanten vid infarten behövde fasas ned. Kanten fasades ned men en handikapparkeringsplats ansågs förfulande.
Handikappinformationen i skolorna övertogs av SRF i Norrköping, när Tomas Westin slutade sin tjänst. DHR hade kvar informatörer och representanter i arbetsgruppen.
DHR var som tidigare representerat i KHR, KHR:s referensgrupper, Tekniska nämndens trafiksäkerhetsråd och ett med åren krympande antal kommundelsnämnder. Arbetet fortsatte för bland annat parkeringsplatser åt rörelsehindrade bilister och tillgänglig yttre miljö. 1991 begärde KHR att huvudansvaret för handikappfrågorna skulle läggas på den humanistiska nämnden och att KHR skulle knytas direkt till kommunstyrelsen. Anledningen var att frågorna berörde alla planerings- och beredningsnämnders verksamhetsområden. Kommunfullmäktige tyckte annat och beslöt att handikappfrågorna skulle lyda under äldreomsorgsnämnden.
Tjänsten som handikappkonsulent försvann i samband med omorganisation i kommunen 1992. Handikapporganisationerna ställde krav på att en tjänst snarast skulle inrättas för samordning och bevakning av handikappfrågorna i kommunen.
Färdtjänsten var ett ständigt återkommande ämne, inte minst då kommunen måste spara. DHR förde en envis kamp för färdtjänstresenärernas sak genom debattartiklar och diskussioner med politiker och tjänstemän, som även bjöds in till medlemsmöten. Det var inte plånboken som skulle avgöra, om den färdtjänstberoende kunde leva ett normalt liv.
Den 1 april 1992 försvann systemet med rabattbiljetter för färdtjänstresenärer. De fick betala 30 % mer än övriga kommuninvånare. Den 1 januari 1993 höjdes kontanttaxan till 14 kr per zon. Det innebar 40 % mer än för övriga kollektivtrafikresenärer, som kunde nyttja de laddade värdekorten. DHR ansåg att kommunen borde kräva att alla fordon utrustades med kortavläsare. Man hänvisade också till regeringens proposition 1992 om färdtjänst, d v s att egenavgiften inte skulle överstiga kollektivtrafiktaxan. När socialnämnden 1995 skulle ta ställning till ett tjänstemannaförslag, att 30-dagars- kortet i färdtjänsten skulle avskaffas, blev protesterna kraftiga. ”Det uttalade syftet med förslaget är att minska färdtjänstresandet”, skrev NT. Oppositionen var massiv från handikapprörelsen och resenärer, som inte skulle ha råd med regelbundna resor till arbete, rehabilitering mm. Förslaget lades sedan på is. 1996 var det dags igen med nya sparförslag. Kommunen ville införa en administrationsavgift på 200 kr per år för färdtjänstresenärer. Det följde nya protester. Förslaget drogs tillbaka.
Med anledning av all turbulens och återkommande diskussioner, inte sällan nedsättande, om höga samhällskostnader för färdtjänsten, bildade DHR 1996 en arbetsgrupp för handikappanpassning av kollektivtrafiken. Under fem års tid arbetade Allan Collén, Kerstin Sköld och Monica Svensson intensivt med dessa frågor. Kollektivtrafiken var inte tillgänglig för rullstolsburna personer, förutom några servicelinjebussar. 1996 gjordes ett studiebesök hos Scania i Katrineholm för att diskutera möjligheterna till anpassning av bussar. Det stod klart att de tekniska lösningarna fanns men fanns viljan hos beslutsfattarna? Genom debattartiklar i lokalpressen och skrivelser till kommunen, trafikutövare och Vägverkets regionala råd drevs kravet på tillgängliga trafikfordon.
På begäran av Östgötatrafiken lämnade DHR år 1997 synpunkter på servicelinjernas sträckning och inredningen i nya bussar. DHR:s arbetsgrupp fick samma år prova en enkel rullstolsramp, som arbetats fram på Näckrosbuss i Norrköping och var avsedd för låggolvbussar. Den kallades ”Smarty” och var enkel att hantera. Det var ett stort framsteg och verkstadschefen Bengt Larsson var värd den ”Dagens ros” som han fick. Trots det hade arbetsgruppen förordat automatiska ramper i trafiken, även om kostnaden blivit högre. Jan Zetterberg, Tekniska kontoret, meddelade hösten 1999 att nu var samtliga tätortsbussar försedda med ramper. Under hösten skulle tre moderna låggolvsspårvagnar (Brementyp) sättas i trafik. Dessutom skulle fem av ledvagnarna förses med låggolv och ramp. De närmaste åren skulle ytterligare fem ledvagnar byggas om. De små vagnarna (M 67) kunde inte anpassas. Markeringar i tidtabellerna skulle utvisa vilka spårvagnar som var handikappanpassade. DHR:s synpunkter hade till stor utsträckning beaktats i ombyggnadsprogrammet för ca 30 hållplatser. Avsikten var att år 2002 skulle merparten av hållplatserna i tätorten vara anpassade.
1994 var ett händelserikt år i Sverige. Den 1 januari fick Sverige sin första Handikappombudsman (HO), Inger Claesson Wästberg och valutgången ledde till regimskifte. Den socialdemokratiska ledningen i Norrköping fick börja med hårda besparingskrav. Svenskarna blev européer också, då de röstade för anslutning till EU.
Den 1 januari 1994 infördes en rättighetslag LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), som innebar en stor förändring och höjning av livskvaliteten för personer med omfattande funktionshinder. Enligt beräkningarna omfattades ca 100 000 personer av lagen. Kostnaden skulle bli ca 1,5 miljarder kronor. I Norrköping kommun inrättades en handikappenhet med anledning av den nya lagen. Redan efter ett år visade sig reformen bli dyrare än beräknat. Det kom förslag om sparkrav på 900 miljoner i den personliga assistansen (LSS och LASS). Det fick avdelningen att agera genom skrivelser till riksdagsledamöterna i Norrköping och namninsamlingar mot besparingar. Kontakt togs med lokalpressen, som hade flera artiklar i ämnet. Socialministern tog senare avstånd från det mesta i utredningsförslaget.
Handikapporganisationerna tog debatt med landstingspolitiker om de nedskärningar i sjukvården, som gjordes under senare delen av 1990-talet – läkemedel blev dyrare, gränsen för högkostnadsskyddet höjdes och möjligheterna till rehabilitering försämrades.
Avdelningsstyrelsens slutord i verksamhetsberättelsen för 1996 löd: ”Besparingar inom sjukvården kan inte annat än väcka bestörtning. Den personliga omvårdnaden finns det inte mycket resurser till. De redan alltför långa vårdköerna kommer sannolikt att öka. Höjda medicinkostnader gör att många patienter inte har råd till så mycket annat. Då ges möjlighet till avbetalningar på apoteken! Det är inte värdigt ett välfärdsland.” Den 1 januari 1997 flyttades HjälpmedelsCentrum i Norrköping till Linköping. DHR och RBU försökte förgäves, genom skrivelser och debattartiklar, påverka berörda landstingspolitiker till att ändra beslutet.
Hösten 1996 var det dags för avdelningens 55-årsjubileum. Det samordnades med Östgötaträffen och ordförande Kjell Sköld kunde hälsa ett 80-tal deltagare välkomna till festen på Riks-City. Fem medlemmar fick ta emot förtjänsttecknet.
Samtidigt utsågs makarna Maj-Britt och Bertil Andersson till hedersmedlemmar i Norrköpingsavdelningen, som erkänsla för många år av aktivt föreningsarbete.
Bertil Andersson avgick efter 46 års styrelsearbete, bland annat som ordförande 1951-1961. Han hade många andra uppgifter genom åren och var redaktör för Medlemsbladet sedan starten 1953. När Bertil avled 1997 tog Maj-Britt över redaktörsuppdraget. Hon var med vid föreningens bildande 1941, aktiv i föreningens studiearbete och hade sin hand med i många andra verksamheter.
Folke Carlsson hade 1990 fått hederstiteln, när han avgick ur styrelsen efter 40 år som kassör. Han hade därtill varit föreningens ordförande 1948-1950 och föreningens första kanslist. Han hade lagt ned mycket energi i avdelningsarbetet, inte minst på sommarhems- och reseverksamheten.1998 blev Tora Sibbe och Maj Carlsson hedersmedlemmar. Tora hade varit med och bildat föreningen 1941 och då utsetts till sekreterare. Efter några år hade hon valts in i riksorganisationens styrelse. Maj hade liksom maken Folke Carlsson varit med och byggt upp föreningen. Hon hade haft stort ansvar i föreningens slöjdverksamhet, vars arbete under lång tid var en viktig inkomstkälla.
På månadsmötena varvades som förut intressefrågor, underhållning och social samvaro.
Representanter från kommunen och andra verksamheter var med på flera medlemsmöten, lämnade information och deltog i diskussioner. När Stefan Hagfeldt, kommunstyrelsens ordförande, bjöds in i oktober 1993 för ”Samtal med politiker” fick han som tack motta en svångrem med DHR-märke. Det skulle vara en påminnelse om att kommunens svångrem inte skulle dras åt för hårt.
Det blev tradition varje år att Bengt Helmerud kom och berättade i ord och bild om sina resor i Europa, Asien och Sydamerika. Vårfesten, midsommarfirandet, våffeldagen, kräftskivan, höstavslutningen, adventskaffet och lilljulsfirandet var obligatoriska sammankomster.
De återkommande höstmarknaderna, som främst hölls i samlingslokalen vid avdelningens expedition, krävde mycket arbete. Då såldes handarbeten, lotter, skänkta loppissaker och kaffe serverades med hembakat bröd.
Medlemmar deltog i föreningens studiecirklar genom åren. Korgmålning, landskapscirklar, EG-cirkel , spanska ”Hola!”, engelska ”Brush up”, släktforskning ”Rötter” och datorkurs var några exempel. Stadsarkivet, Postterminalen och Matteus kyrka besöktes av studiegrupper. Medlemmar var också med på länsdistrikts- och förbundskurser, de flesta hölls på Tranåsbaden.
Föreningen var representerad i ABF, Skådebanan och Föreningsrådet. Vid förbundskongresserna, som hölls vart tredje år, var flera ombud från Norrköping.
Avdelningen ordnade aktiviteter i samband med landsomfattande DHR-dagar. 1995 var temat ”Steglöst – trapplöst – olöst”. Föreningen ordnade en skärmutställning om sin verksamhet på Stadsbiblioteket. Samtidigt skulle en affär och restaurang i Norrköping få utmärkelser för tillgänglighet. Det blev livsmedelsaffären ”Vivo Ronden”, som fick ta emot diplom. Någon restaurang, som uppfyllde kraven, fann man däremot inte.
Norrköpings socialförvaltning ordnade ”Äldre- och Handikappdagar” under flera år. DHR deltog med information om sitt arbete, visade upp tekniska hjälpmedel och anpassade kläder för rörelsehindrade mm.
Liksom tidigare år ordnade resekommittén utfärder för en dag eller en vecka under sommaren. Man reste med anpassad buss och medhjälpare. De korta resorna gick främst i Östergötland och närliggande län. Vasamuséet i Stockholm (1991), Visingsö (1995), Döderhultarn (1996) och Wadköping (1997) besöktes. 1992 gjordes en minnesvärd 5-dagarsresa till Norge med rundturer i Oslo och Lillehammer. Därifrån gick resan genom den vackra Gudbrandsdalen till det högfjällshotell i Venabygd, där man bodde på drygt 900 meters höjd över havet. En dagsutflykt gick till Geiranger och båttur på fjorden. Andra veckoresor ställdes till Skåne och Danmark (1990) och till DHR-hotellen i Årevidden, Dellenborg och Sommarsol, varifrån det gjordes utflykter.
1995 och 1999 ordnades bussresor till hjälpmedelsmässor i Älvsjö och Sollentuna.
De traditionella sammankomsterna fortsatte vid sommarhemmet Sjöstugan.
Säsongen började med Valborgsmässoeld och avslutades i september med auktion på skänkta grönsaker och paket. Under sommartid fanns stugvärdar på lördag-söndag för servering och annan hjälp. Medlemmar och andra besökare kom en stund på dagen eller övernattade. Olika grupper inom kommunens omsorgsförvaltning hade dagsutflykter eller veckoläger där.
Bidrag med 30 000 kr från Karin Petterssons donationsfond gjorde det möjligt att våren 1990 plattsätta gångvägar och uteplatser. Den 17 maj 1991 invigdes föreningens nya brygga, 74 meter lång med räcken och bänkar. Den placerades på bockar, en bit vid sidan av piren, och måste tas upp till vintern. Det var en stor investering på ca 250 000 kr. Kostnaden för i- och upptagning år 1992 var 19 000 kr plus moms.
Fr o m 1992 var ”sommarhemsstyrelse” ändrad till en ”sommarhemskommitté”.
1994 röjdes vass och gräsmattor förbättrades. Storstugan tapetserades och målades. Dusch installerades och vattenledningar byggdes om. Sjöstugan kunde nu användas året om. På nationaldagen tilldelades föreningen en svensk flagga vid en ceremoni på Tyska torget. Året därpå handikappanpassades köket, med ekonomiskt stöd från Allmänna arvsfonden. Fönster och fasad målades om och reparation av piren påbörjades.
Aktivitetskvällar kom igång en dag i veckan. Deltagare fick bland annat prova på bocciaspel. Vägskylt om DHR:s sommarhem sattes upp vid avfarten från Finspångsvägen.
Kostnaden (25 000 kr år 1994) för i- och upptagning av den nya bryggan blev i längden ohållbar för föreningen och bryggan togs bort. 1996 invigdes den 73 meter långa piren, som ställts i ordning av Lennart Almgren, Lars Persson och Yngve Karlsson. En asfaltering skulle underlätta för rullstolsburna besökare att ta sig fram. Våren 1998 fick piren skador på nytt. Sommaren därpå var vattennivån ovanligt hög igen så det gick att ha en kortare brygga. Samma år byttes tak på uthuset, kostnad 45 000 kr.
Som framgår fordrades mycket ideellt arbete för skötsel och underhåll av sommarhemmet.
Norrköpingsavdelningen klarade sin verksamhet genom testamenten, gåvor, räntor på fonderat kapital, lönebidrag, medel från bingoalliansen och anslag från kommunen. Det senare var 72 000 kr för 1999. Försäljningen av rikslotterna hade också varit en inkomstkälla men upphörde fr o m 1997. Föreningens intäkter 1999 var 347 720 kr och utgifter 336 780 kr. När man gick in i det 20:e århundradet var medlemsantalet 235 st