1940-talet
Det tillkom med tiden även lokalavdelningar ute i landet.
Den 10 juni 1941 bildades i Norrköping en lokalavdelning av Riksorganisationen De Vanföras Väl. Avdelningen, som omfattade hela Östergötland med säte i Norrköping, fick namnet Östergyllen.
1942 bildades en lokalavdelning i Linköping och flera följde efter senare.
Så här skrev Ragnar Pettersson (Sibbe), vår förste ordförande:
”Den 10 juni 1941 var en grupp på nio personer samlad i ett rum på ABF:s studiehem i Norrköping. Tre av nio, herrar Bertil Ericsson, Eric Jarmar och undertecknad Ragnar Pettersson, hade tidigare sammanträffat och kommit överens om att med ledning av från olika håll erhållna adresser kalla samman några personer till en sammankomst för att diskutera bildandet av en lokalavdelning av Riksorganisationen De Vanföras Väl i Norrköping.
Övriga närvarande vid sammanträdet var fröknarna Tora Karlsson, Rosa Tauberman och Sonja Borg samt herrar Holger Bergström, Gunnar Öljer och Hans Skog. De församlade fattade det enhälliga beslutet att en lokalavdelning skulle bildas och att denna skulle omfatta hela Östergötland. En interimsstyrelse tillsattes och fick i uppdrag att utarbeta stadgar och i övrigt förbereda föreningens start. Vid konstituerandet erhöll styrelsen följande sammansättning: Ragnar Pettersson, ordförande, Bertil Ericsson, vice ordförande, Holger Bergström, kassör, Tora Karlsson, sekreterare, Eric Jarmar, vice sekreterare.
I början av september var det förberedande arbetet så långt framskridet att kallelser till startmöte kunde utskickas. Detta ägde rum på Hemgården i Norrköping den 20 september och mellan 30 och 40 personer var närvarande.
Interimsstyrelsens förslag till stadgar förelades mötet och godkändes enhälligt. För övrigt uppdrogs grundlinjerna för föreningens kommande verksamhet, varvid bland annat tanken på att bilda en arbetsgrupp i slöjd framkastades, en idé som, vilket snart skulle visa sig, föll i god jord. Mötet beslöt att interimsstyrelsen skulle kvarstå som föreningens styrelse första årsmötet. Många nya medlemmar anmälde sig under detta första möte och medlemsantalet steg med en gång till 30.”
Man beslutade att tilltalsordet i föreningen skulle vara”Du”.
Lokalavdelningen skulle vara en intresse-, arbets- och kamratförening. Man beslöt att ”även icke vanföra kunna vinna inträde som understödjande medlemmar”. Bland de passiva medlemmarna fanns kända profiler i Norrköping, som läkarna Pierce Butler och Magnus af Ekenstam. Årsavgiften fastställdes till kr 3, varav kr 2 till riksorganisationen och kr 5 för understödjande medlem. Befrielse från avgift förekom. I ett brev 29 september 1942 står att antalet medlemmar var 66, varav 26 avgiftsbefriade.
Föreningsmöte hölls en gång/månad men efter några år tillkom ett samkväm/månad. Föredrag, diktläsning, sång och musik var vanligt. Sammankomsterna inleddes och avslutades med gemensam sång under många år. Bröd och ransoneringskort för kaffe fick medlemmarna ta med sig. Det var medlemsträffar, slöjdkvällar, julfest, vårfest, sillsexa, paketauktion, skördeauktion, flickornas afton och gubbarnas afton, nyårskabaré mm. Ofta svarade medlemmarna själva för underhållningen. Under många år inbjöd S:t Olai kyrkobröder och senare Borgs kyrkobröder till möten. Medlemmarna umgicks för övrigt så ofta som möjligt.
Huvudpunkten på avdelningens intresseprogram var att verka för arbete åt de partiellt arbetsföra; något som diskuterades och uppmärksammades. Regeringen tillsatte 1943 en rikskommitté för utredandet av de partiellt arbetsföras problem. År 1946 bildades i Norrköping De Partiellt Arbetsföras Samkommitté (DEPAS) av lokalavdelningen Östergyllen, Folkpensionärernas förening, De Lungsjukas förening, Norrköpings Dövstumsförening och De Blindas förening. Andra angelägna frågor gällde tilläggspension, invaliditetsförsäkring, sjukkassa och hem för äldre och vanföra.
För att få ekonomiskt stöd till en arbetslokal, verktyg och material för slöjd och annat handarbete gick man från avdelningen ut i pressen 1941 med ett ”Upprop” till allmänheten och en insamlingslista. Uppropet stöddes och undertecknades även av t f borgmästaren C J Reventberg, rektor Johan Ställberg, kyrkoherde Sam. Thysell, fattigvårdsdirektör Harald Ekegren, läkarna Pierce Butler, Bror Runeskog och Ragnar Frölinder samt Ida Heydl och Anna Edemar. Som grundplåt gav läkaren B Runeskog (själv polioskadad) 300 kr och direktör von Sydow, Holmens Bruk & Fabriks AB, 200 kr. Det var mycket pengar då.
För att skaffa sysselsättning åt en del medlemmar som saknade ordnat arbete och inkomst till föreningen förhyrdes 1/1 1942 en arbetslokal vid Södra Strömsgatan 34 i Norrköping om tre rum, ett på nedre botten och två på övre plan med WC.
I kontraktet stod: ”För upplag av behövlig ved för eldande av lokalerna skall hyresgästen äga tillträde till å gården befintlig vedbod. Eldning skall hyresgästen själv ombesörja och åligger det honom att under den kalla årstiden elda så att vattenledningar ej taga skada. Hyresbelopp skall utgöra 30 kronor pr månad.”
På grund av den stränga vintern och svårighet att värma upp lokalen kom arbetet igång först i april 1942. I ett rollspel till avdelningens 60-års jubileum skrev Maj-Britt Andersson: ”På bottenplanet höll pojkarna till med träslöjd. Verktyg fick de låna av Arbetslöshetskommittén På övervåningen satt flickorna och sydde. Det var helt omodernt men det fanns faktiskt ett WC. Hiss fanns inte. Vi kravlade så gott det gick i trappan. Det var de kalla krigsvintrarnas tid. Vi hade en sågspånskamin som vi trängde ihop oss runt. På den puttrade kaffepannan.”
Flera studiecirklar startades i samarbete med ABF, t ex engelska, social- och föreningskunskap. Det var folkbildningens tidevarv. Slöjdcirklar började arbeta. Man gjorde leksaker, bland annat på beställning till Yllefabriken Yfas barnkrubba, träskålar och dylikt.
Ekonomin var ett bekymmer. Kassarapporten för år 1942 visade en behållning från 1941 på kr 48:04 och för 1942 kr 19:83. I skrivelse till Fattigvårdsnämnden ansöktes om anslag på kr 500 till verksamheten. Inventarierna i verkstaden angavs vara: 1 hyvelbänk – lånad, 1 svarv – inköpt för kr 120, 1 sågspånskamin kr 10, diverse verktyg – en del lånade från Arbetslöshetskommittén och en del inköpta.
På grund av små ekonomiska resurser gick föreningen 1943 ut med ett nytt upprop till allmänheten om stöd genom köp av lotter i ett varulotteri. Man deltog även i rikslotteriet ”De Vanföras Lotteri”, försäljningen av SVT:s (Svensk Vanföretidskrift) jultidning och allt som kunde ge pengar. Med tiden fick föreningen även inkomster genom tombolan och insamlingsbössor vid Idrottsparken, biografer mm.
Hösten 1943 hyrdes en ny lokal på Tunnbindaregatan 47, Norrköping, med ett större rum för föreningsmöten och sammankomster samt ett mindre för slöjdverksamhet. Maj-Britt Andersson skrev: ”Det var en gammal fin våning med öppen spis i grön marmor, trappa, dass på gården, potta i garderoben…” Det året fick föreningen 1000 kr från Norrköpings stad. 600 kr skulle vara till hyran och resten till inventarier. Hyvelbänk, svarv och symaskin inköptes bland annat. Senare kom stadsfullmäktige att lämna bidrag till föreningens verksamhet. Så var fallet t ex 1946 och 1947, då bidragen blev 1200 kr/år.
Möjlighet till rekreation för medlemmarna var liten på grund av ett otillgängligt samhälle och brist på pengar. En rekreationskassa instiftades med grundplåten kr 14:33, ur vilken mindre bidrag kunde sökas för t ex vistelse vid rekreationshemmet Sommarsol i Vejbyslätt och DVR:s rekreations- och semesterhem ”Friluftsgården Dellenborg” i Delsbo, Hälsingland. Det senare öppnades i juni 1948 och skulle i första hand bereda möjlighet till vila och rekreation för vanföra personer. Det fanns plats för ett 20-tal gäster. Avgift för helinackordering var kr 5:50 per dygn.
Resor var besvärliga och kostsamma. ”Det fanns ingen tillgänglighet utan som rörelsehindrad måste man trassla på tåg och pollettera sina otympliga trehjuliga och handdrivna spakvagnar. Kunde man hanka sig fram, om det så var på käppar, kryckor eller bockar, då kunde man hänga med. Den som var helt beroende av rullstol var illa ute.” Det behövdes en rekreationsmöjlighet på nära håll och idén om ett eget sommarhem kom upp. Föreningen hade ett 70-tal medlemmar. Den 26 mars 1947 beviljade Stadsfullmäktige ”Sommarhemsföreningen ett belopp å 7000 kr såsom bidrag till kostnaderna för uppförande av ett sommarhem för stadens vanföra…”. Ett villkor var att Fattigvårdsstyrelsen måste godkänna särskilda stadgar för skötseln av sommarhem. På en tomt vid nuvarande Pinnmogatan i Vilbergen, byggdes sommarhemmet Hagalid. Kontrakt skrevs på 10 år mot ett arrende till kommunen på 10 kr om året.
Maj-Britt Andersson skrev: ”Stugan låg så fint i den vackra blandskogen, där man kunde plocka blåbär och kantareller när den tiden kom. Hagalid stod färdigt för invigning sommaren 1948. Då var det stor fest med musik av Hemvärnets musikkår och invigningstal av borgmästare Lutteman, som skänkte en vas som döptes till ”Borgmästarkrukan”. DVR:s ordförande Gustav Sjöstrand var där och många andra gäster och vänner. Året efter hade en mer än 30 m djup brunn borrats och vi fick ett härligt gott vatten.” Bakom uppförandet av sommarhemmet, som så småningom även fick avlopp och telefon, låg mycket arbete av medlemmar med en från början oländig tomt full av stenar och skräp.
”Tänk när vi hade byggt vårat kära Hagalid
och ung och gammal trivdes hop, det var en härlig tid
då var det fart och kläm, det var ett prima liv
och snart så får man se det i historiskt perspektiv.”
En viktig händelse var att samarbetet mellan DVR i Norrköping, Linköping och Finspång resulterade i att en distriktsförening bildades 1946.
År 1947 stod avdelningen värd för Riksorganisationens årskonferens. Det var första gången den ordnades utanför landets vanföreanstalter. Till bland annat årsmötets ära var det officiell flaggning i Norrköping. Bakom arrangemanget låg mycket arbete. Deltagare från hela landet skulle inkvarteras mm. Man måste t ex ansöka om extra tilldelning av kaffe till ett samkväm i Stadshusets festvåning för 125 personer. Kristidsnämnden översände ansökan till Kristidsstyrelsen, som beslutade ”att bevilja Eder en extra tilldelning av 1 kg rostat kaffe. Licens å den angivna kvantiteten bilägges.”
En av årsmötets viktigaste frågor gällde invalidpensionen och avdragsreglerna för denna. Vidare önskade man hjälplöshetstillägg för de svårast invalidiserade i stil med den då utgående blindersättningen. Man skulle också arbeta för att statsbidrag skulle utgå för hjälp till invalidvagn och rullstol.
Lokalavdelningen började ordna bussutflykter för medlemmarna; 10 augusti 1947 en resa i Östergötlands län, 8 augusti 1948 en utfärd till Gränna och Visingsö samt 7 augusti 1949 utflykt till Risinge ödekyrka och Närke.
Ett propagandamöte hölls i Hemgården 30 november 1947. Den 6 juni 1948 på Svenska Flaggans dag kunde avdelningen hämta en egen flagga vid festligheterna i Folkparken. Medlemsantalet 1 januari 1949 var 86.
Under 1940-talet fungerade föreningen i stort sett som en kamratförening. Förutom studiecirklar, slöjdcirklar och rekreationskassa bildades kaffekommitté, besökskommitté, lotterikommitté, propagandakommitté, slöjdstyrelse och sommarhemsstyrelse.